Nu när jag gick in här på bloggen för att skriva ett inlägg, så fick jag en mindre chock.
Inte kunde jag väl tro att det jag skrev igår gällande gårdagens SvtDebatt, och det som Yvonne Skattberg sa där, skulle väcka så stort intresse?!?!?
Nu kom jag helt av mig. Nästan.
Jag beskrev i gårdagens inlägg en liten liten LITEN promille, om hur vardagen med ADHD kan se ut.
Min tanke var att fortsätta på det ämnet.
Igår hade jag en plan för denna dagen. Jag förberedde för den planen, både mentalt och praktiskt.
Jag brukar veckohandla på Fredagar. Optimalt är om jag kan göra det på förmiddagen, då det tar så otroligt mycket energi. Det tar så mycket energi, så att jag faktiskt inte orkar mer den dagen.
Det är optimalt att handla på förmiddagen, innan själva dagen i sig har tagit den energi jag behöver.
Men ibland händer det, att jag blir tvungen att handla på eftermiddagen. Ja, det händer att jag blir TVUNGEN. Så är det för dom flesta. Vi är TVUNGNA att göra vissa saker.
Det är just det jag skulle vilja utveckla med dagens inlägg.
Visst gör vi väl alla saker för att vi är tvungna? Vi alla har måsten. Saker som vi helt enkelt inte kan strunta i, för det får väldigt stora konsekvenser.
(hur gör jag detta ämnet kort utan att missa något viktigt)
I debatten som pågår, så är motståndarna till ADHD väldigt ivriga att beskriva att vi endast är lata, och vill ha en diagnos för att slippa ta ansvar. Att få något att skylla på, så vi på ren svenska kan GE BLANKA FAN, i att laga mat, städa, diska, handla, arbeta och betala räkningar.
DRÖM alltså om min förvåning, att TROTS att jag fick min diagnos (efter mycket kämpande), så slapp jag inte dessa måsten. Trodde ni på fullt allvar att det var därför jag ville ha en utredning?
Ja, det stod precis inte folk på kö efter jag fick min diagnos som gladeligen tog över ansvaret för alla dessa vardagsuppgifter som åligger oss alla vuxna, med eller utan diagnos.
Jag gick därifrån, med lika stort ansvar för vuxenlivet som innan.
Skillnaden var att nu visste jag varför jag hade så svårt att få det att fungera.
Alla jag pratar med tycker att vardagen är jobbig. Alla ”gnäller” ständigt och jämt för att dom inte får tiden att räcka till. Att dom inte har hunnit äta, måste åka direkt från jobbet för att hämta barnen och sedan direkt till barnens två miljoner fritidsaktiviteter, som föräldrar idag verkar tro sig tvungna att göra. För om våra barn inte får testa allt dom vill göra, så är vi taskiga, oengagerade föräldrar. Eller?
Denna hysteri vad gäller alla aktiviteter som vi verkar tro att våra barn måste ha, kallar jag HYPERSTRESS.
Denna hyperstress som många föräldrar lever i, för att dom vill vara duktiga och engagerade, är svaret (tror jag) på att vi som har ADHD inte får förståelse för våra svårigheter. För denna stressen skapar symptom som liknar svårigheterna vid ADHD.
Och där tänker jag, att vi också har svaret på varför diagnostiseringen har ökat dom senaste åren.
Jag är helt övertygad om, att ADHD i sig inte har ökat alls, utan det är samhällsklimatet som har blivit tuffare, så vi inte längre klarar att kompensera för de svårigheter som ADHD för med sig.
Det gör att många barn, och vuxna klappar ihop, för att dom yttre ”kraven” blir för stora att mäkta med.
Jag måste nog ”mota Olle i grind”, för jag ser framför mig, att dom flesta nu tänker, ”JAHA, men så är det väl för alla”.
Ja, så är det för alla.
Det är här så jävla (ursäkta språket) svårt att skriva/prata om. För hur jag än gör, så möts jag av ”OCH, så är det för alla”
Jag tänker att jag lämnar det jag nu skrivit för eftertanke. Jag ger mig inte på att försöka förklara skillnaden på hur det är för dig och mig att leva ”vanligt vardagsliv”. Det tar jag i nästa inlägg 
Men kan det möjligen vara så att vi stressar runt för mycket i våra liv, att vi pressar våra barn till det yttersta i vår välvilja att låta dom få prova och uppleva så mycket som möjligt, så dom inte längre orkar vara dom bekymmersfria barn vi alla önskar att dom ska få vara?
När ska vi hinna vila? Andas? Leva?
För ett barn med ADHD kan ett sådant liv, vara det som till slut får barnet att krascha fullständigt, jämte dom redan orimliga krav som barnet redan ställer på sig själv att passa in.
Som förälder med ADHD så finns det inte en rimlig chans att jag klarar att leva ett sådant liv.
Det betyder inte att mina barn har ett tråkigt liv, och inte får uppleva saker. Dom har aktiviteter. Det har jag också skrivit om.
Men jag har satt gränsen till MAX två aktiviteter i veckan per barn. Dom har skola, fritids och läxor. Dom vill också ha tid att få leka med sina kompisar. Hur ska dom hinna leka om veckan fylls med aktiviteter?
När min energi inte räcker för alla ”måstenborde”, sätter jag mig med barnen och ritar, limmar, klistrar, pärlar, syr. Hur många tar sig tid för sådant idag?
Det är många gånger också av den anledningen som jag upplevs som den ”perfekta” mamman, för att jag tar mig tid att pyssla så mycket med mina barn.
Men jag har varit tvungen att välja dessa aktiviteter istället, för att min energi inte räcker till att flänga runt på massa annat. Jag är avundsjuk på alla föräldrar som klarar att få ihop alla dessa kvällsaktiviteter. Samtidigt förstår jag att många verkar önska att dom hade tid för att göra det jag gör med mina barn.
Skillnaden mellan en förälder utan ADHD, och en förälder med ADHD, är att föräldern utan klarar att planera och strukturera alla aktiviteter. I det avseendet är jag chanslös.
Jag kan lära mig, med hård planering. Men varför ska jag lära mig att stressa sådär, när stress är det som gör mig funktionshindrad?
Stress för mig kan också vara bra, tex i ett arbete där jag har mycket att göra.
Men vardagsstress är allt annat än positivt. Varken för mig eller för någon annan. Egentligen.
