Etiketter
Det är väldigt mycket stora tankar som härjerar här just nu. Och många beslut som ska tas utifrån det.
I botten av alla tankar och beslut gror ilska och frustration, som jag måste försöka hålla i chack, och försöka byta ut mot ett lugn som jag behöver för att nå dit jag strävar.
Jag tror aldrig förut jag befunnit mig i en situation, där jag är totalt utlämnad och helt förlorat rätten att styra över mitt eget liv.
Jag har aldrig så tydligt fått uppleva hur andra människor försöker styra in mig på en väg jag inte har lust attt gå på, bara för ”att det ska vara så”.
Det är för övrigt det absolut värsta svar jag vet.
”det bara är så”
Varför då?
Svarar vi så på en fråga från våra barn, får vi minsann höra att vi lever?
Det finns ingenting, som bara ÄR så, bara för ATT.
Det finns en förklaring på allt, och frågar jag något har jag rätt att få veta svaret.
Jag har fortfarande inte fått ett vettigt svar på varför jag, som vem som helst, inte kan få rätten att välja vad jag vill göra med mitt liv.
Det enda svar jag får: ”det bara är så”
Och tänk, det finner sig folk i.
För jag är inte ensam. Oh nej. Långt därifrån.
Men jag verkar vara tämligen ensam om att ifrågasätta det, så fort jag får chansen.
Väldigt störande skulle jag tro.
Men jag är vuxen och myndig, och anser mig därför ha rätten att göra egna val.
Men då ska jag också förstår ni vara medveten om, att jag därmed får skylla mig själv. För vill jag gå min egen väg, så rycks jag ut från ”trygghetssystemet”.
Inga pengar, inget stöd, ingen coachning, ingenting.
Nä, vi ska vara små nickedockor, och likt marionetter trava på rad efter varandra, på samma väg. Och göra likadant. Tycka likadant. Ha samma behov.
Det faller ju på sin egen orimlighet. Vi är alla olika, hur ska vi då kunna göra lika?
I eftermiddag ska jag återigen träffa handläggaren på arbetsförmedlingen.
Jag laddar.
Det får räcka nu.
Jag vet vad jag vill. Men det får jag inte. För det ska inte vara så.
Det funkar inte med deras datasystem. Det finns ingen sådan ruta att skriva i. Ingen sådan knapp att trycka på.
Fast jag skulle kunna visa hur man gör en sådan ruta. Det är inte så svårt. Det handlar bara, och endast om att börja använda hjärnkontoret, och sluta stirra på den där fyrkantiga rutan. Titta bakom rutan för en liten stund. Där sitter en människa, som har något viktigt att säga.
En människa som faktiskt skulle kunna lära dig något, om vilka vägar som finns att välja istället för den enda vägen som står på den där förbannade skärmen.
Allt är möjligt. Allt går. Om endast viljan finns.
Det finns massa människor som har bevisat det.
En utav dom är underbara Anneli Wester.
Hon är ett levande bevis på att man kommer jävligt långt med vilja. Ett tjockt pannben, som hon själv brukar säga 😉
Hon befinner sig just nu i Abu Dhabi, för att sedan ta sig vidare till Pakistan och bestiga 8000-metersberget Gasherbrum II.
Förra året besteg hon berget Muztagh Ata (7516 m), och blev därmed årets äventyrare. Hon slog dessutom världsrekord.
Även om jag själv inte har planer på att bestiga några berg 😉 , så är Anneli med sin enorma vilja och livsglädje, en stor inspiration för mig. Genom att tänka på vad hon åstadkommit och vad hon klarar, får jag styrka och kraft att tro på mig själv, och det jag vill göra. Det går att ta sig från helvete till himmel.
Allt är möjligt.
Life rules Anneli Wester. LYCKA TILL på berget. Du är GRYM.
Jag har med mig dig i tankarna när jag möter AF i eftermiddag. Allt är möjligt ❤